torsdag, september 29, 2005

Onödigt käbbel om intressanta v-förslag

Häromdagen berömde jag vänsterpartiet för att de äntligen förstått hur man hanterar media. Det dröjde inte många dagar innan jag fick äta upp det.

Lars Bäckström har gått ut och öppet kritiserat förslaget till vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska program. Han hävdar att han inte ens läst dokumentet, med att det han läst verkar stå i strid med vad v drivit i riksdagen de senaste tio åren. Han skräder inte orden, utan säger att "Jag har ägnat nästan varje vaken timme i över tio år åt att få fram en seriös vänstersocialistisk politik. Du kan fundera över hur man mår då." Flera andra riksdagsledamöter instämmer i kritiken.

Jag är inte förvånad över denna strid, särskilt som jag själv minst sagt höjde på ögonbrynen när jag samtalade med Lars Bäckström för två år sedan och han förklarade att vänsterpartiet inte driver ett återförstatligande av SJ med att det ju inte är det SEKO driver. Det finns en djup spricka mellan riksdagsgrupp och partistyrelse i förhållningssättet till politiken och regeringssamarbetet.

Men om man vill hålla ihop ett parti och slippa ständiga skriverier om interna bråk måste en partiledning se till att förebygga detta. Då är det inte så begåvat att ställa den ekonomiske talesmannen i riksdagen helt utanför ett arbete om den framtida ekonomiska politiken. Även om det är som Lars Ohly säger att programmet bara är ett diskussionsunderlag.

Som jag tidigare skrivit tror jag att det finns ett stort underlag för en radikal politik i Sverige, medan underlaget för frasradikalism är minst sagt begränsat. Men om man ska få ut den radikala politiken, och inte bara nya rapporter om internt käbbel, behöver man vara hyfsat överens om tagen. Det finns skäl också för oss socialdemokrater att bekymra oss över detta.

tisdag, september 27, 2005

Antikvänster eller moderat socialist?

Jag har äran att presentera ett politiktest skräddarsytt för mig. Det är s-studenters tidning Libertas och redaktionsmedlemmen Katrine Kielos som gjort ett "Vilket Studentförbundet-typ är du?"-test.

Katrine är i USA, men källor nära Unga S-kvinnor Rebella menar att jag stått som förlaga för kategorin "antikvänster" som gillar arbetarrörelsesånger, löntagarfonder, Göran Greider och Rudolf Meidner och ogillar "myten om inflationen", EMU, SSU-kongressen 1999, GSHF och självständiga riksbanker. Myten om det förlorade paradiset är grundbulten i det politiska engagemanget och man gråter sig till sömns med Erlanders dagböcker varje kväll.

Kan dock notera att också Fredrik känt sig träffad av testet. Han har för övrigt beskrivit hur Katrines blogg - som uppstod och sen försvann likt en tropisk orkan - skulle kunna förväntas se ut.

Sist jag gjorde ett sånt här test, hamnade jag väldigt nära Jimmy Carter ideologiskt och betecknades som en moderat socialist. Inte utan att man känner sig lite schizofren.

Har för mig att min källa själv misstänkte sig vara förlaga för kategorin "martyrfeminist". Men är det någon som vet vem som är förlaga för kategorin "mediekåt"? Eller "proffsmyglare"?

lördag, september 24, 2005

Har vänsterpartiet skaffat en pressekreterare?

Häromdagen konstaterade jag att Lars Ohly äntligen börjat fatta problemet med att beskriva sig själv som kommunist - bättre sent än aldrig. Men nu har vänsterpartiet börjat göra lite väl mycket saker rätt på kort tid för att det ska vara en slump. Lars Ohly har gått ur Svensk-kubanska föreningen som en konsekvens av att han kräver demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba. Samtidigt presenterar vänsterpartiet ett radikalt valmanifest med krav på 200 000 nya offentliga jobb, sex timmars arbetsdag, återregleringar och mer gemensamt ägande. Programförslaget återfinns här.

Helhetsintrycket är att det verkar som att vänsterpartiets ledning slutligen fattat. Det finns en stark opinion för en radikal politik i Sverige, men väldigt få har något till övers för mossig sovjetnostalgi. Om vänsterpartiet ska vara en stark politisk kraft i Sverige måste det bli mindre frasradikalt och mer radikalt i verkligheten.

Är det någon som vet varför vänsterpartiet plötsligt fattat? Har vänsterpartiet skaffat en pressekreterare?

torsdag, september 22, 2005

DN:s kampanjavdelning tjänar på borgarnas budget

Idag kunde vi som fortfarande prenumererar på den borgerliga maktalliansens kampanjblaska Dagens Nyheter läsa rubriken "Metallare vinnare på borgerlig budget". Förväntansfullt bläddrar man igenom tidningen i tron att man skulle få se en grafik med beräkningar av hur en metallarbetares ekonomi påverkas av borgarnas budgetalternativ. Men inte då!

DN:s huvudrubrik är fullständigt missvisande. Den artikel den hänvisar till, en debattartikel av De Fyras Gäng, innehåller inga nyheter alls. Artikeln innehåller en nedbrytning av de tidigare redovisade skattesänkningarna, som talar om vad en förskolelärare, en sjuksköterska och en metallarbetare tjänar på skattesänkningarna. Däremot berättar maktalliansen ingenting om hur Bankerydsprogrammets nedskärningar påverkar samma personer.

Vi får inte veta hur mycket förskoleläraren, sjuksköterskan och metallarbetaren måste betala i högre a-kasseavgift, dyrare trafikförsäkring och minskade avdragsmöjligheter för exempelvis resor och dubbel bosättning. Inga besked kommer om prislappen för avskaffad avdragsrätt för fackavgiften - och vi får bara anta att arbetsgivarna kommer få fortsätta göra avdrag för avgiften till Svenskt Näringsliv. Vi får inga uppskattningar för värdet av det sämre försäkringsskyddet vid arbetslöshet och sjukdom. Och så vidare. Ingenstans i artikeln redovisas hur en metallarbetare skulle tjäna på borgarnas budget.

Artikeln från De Fyras Gäng är upprörande av andra orsaker också. De redovisar att deras skattesänkningar kan ge 50-100 000 nya jobb, men de talar inte om hur många jobb som försvinner genom deras nedskärningar och genom den ökade osäkerheten i ett samhälle med svagare social trygghet. Att trygga människor vågar satsa nytt är något högern aldrig förstått.

Det är därutöver nästintill hyckleri när de borgerliga partiledarna bara någon dag efter att de kritiserat den rödgröna budgeten för ha för lågt budgetöverskott går ut i vidlyftiga löften om mer pengar i plånboken. Om de ska ha någon trovärdighet i sin inledande kritik mot regeringens budget måste de lägga budgetalternativ med långt fler nedskärningar än de som redovisades i Bankeryd - särskilt som de redan backat från delar av sitt förslag om dyrare trafikförsäkring.

DN:s rubriksättning denna morgon är ytterligare ett skrämmande tecken på hur svensk journalistik håller på att förvandlas till kampanjjournalistik. Dagens Nyheter ligger snart inte den brittiska pressen långt efter i partiskhet också på nyhetsplats och i rubriksättning.

Även publicerat på Motallians.

tisdag, september 20, 2005

En budget är en budget är en budget

Så där ja! Nu har Sverige en budget. Och en majoritet av de gömda barnfamiljerna ska få stanna - ett steg i rätt riktning i alla fall. Jag tycker att det är fantastiskt att vi efter femton års utveckling mot en mer och mer restriktiv flyktingpolitik vänt på skutan, genom ett starkt engagemang utanför och inuti riksdagen.

Valet kryper allt närmare, och diskussionerna kommer att fortsätta om att skapa en rödgrön koalition.

måndag, september 19, 2005

Rödgrön koalition allt troligare

När Ekot intervjuar Marita Ulvskog om ifall socialdemokraterna är beredda att bilda koalitionsregering med mp saknas de vanliga formuleringarna om att skillnaderna inom utrikes- och säkerhetspolitiken är så stora att vi inte kan bilda regering tillsammans. Hon säger också angående samtalen s-mp:
De har varit positiva, de har visat att det som kan framstå som stora skillnader i vissa frågor, arbetsrätten, utrikesfrågor, de är inte så stora när man börjar skrapa på ytan, utan det finns en möjlighet att åstadkomma konstruktiva samtal och kanske också konstruktiva förslag.

När Ekot frågar vidare specifikt om utrikes- och EU-politiken svarar Marita (finns i intervjun, ej i textformat) att man visst står långt från varandra i vissa frågor men att det "inte är frågor vi inte kan tala om" och att vi kan "nå någon form av samsyn, också i de allra svåraste frågorna". Detta är en mycket klar positionsförändring, som också passar som hand i handske med Göran Perssons uttalande efter norska valet. Partiledningen håller nu definitivt på att öppna för koalitionsregering med miljöpartiet, kanske under trycket av hotet om budgetförhandlingarnas sammanbrott.

Jag hälsade på Marita på Arbeiderpartiets valvaka. Hon var i telefon väldigt länge i trapphuset utanför den stora salen - säkerligen för att diskutera det svåra läget i budgetförhandlingarna. Samtidigt kunde hon se Jens Stoltenberg jubla och förbereda bildandet av en regering med Norges vänsterparti och miljöparti (sentern är på många sätt mer lika mp än svenska c då Mauderaterna lämnat centerns gamla ideologiska bas).

Samtidigt en liten varning - att bilda en koalitionsregering med bara mp innebär dels en fortsatt minoritetsregering och dels en möjlig konflikt med fackföreningsrörelsen. Den norska lösningen är bättre än den tyska - ta med vänsterpartiet i regeringen också!

Ett långt farväl till kommunismen

Mycket händer på valfronten - skakig budgetprocess men schysst budget utan spritskattesänkning, Fi i blåsväder utan genomtänkt mediastrategi, stor oklarhet om vad som sker efter det tyska valet trots en tydlig rödgrön majoritet och ett kyrkoval där s-nedgången är betydligt mindre än vad man hade kunnat förvänta sig men där sverigedemorkaternas uppgång är oroande. Själv kommer jag blogga lite mindre den närmaste tiden för att hinna med en del saker jag har försummat alldeles för länge. Men jag kommer inte vara tyst, lita på det!

Jag ser att Lars Ohly håller på att ompröva kommunistbegreppet. Spännande, även om det är fullständigt gåtfullt varför han inte gjorde det redan när han blev vald till partiordförande (läs om Ohlyismen inför verkligheten för en utförligare diskussion om vänsterpartiet - artikeln är mer än ett halvår gammal men håller än). Inte minst gör det att det blir ännu svårare att motivera att inte vänsterpartiet ska ingå i en ny rödgrön koalitionsregering - en sådan som s och mp enligt Peter Eriksson redan är överens om.

Att bilda en koalitionsregering med bara ett parti verkar fullständigt huvudlöst - speciellt som det tyska valet nu visat att en sådan konstellation nu inte ens kan få majoritet i Tyskland trots det gamla kommunistpartiets minst sagt tvivelaktiga förflutna. Ska man ha en rödgrön regering ska den vara av norsk modell, med både socialdemokrater, vänstersocialister och gröna. Inte minst tror jag att det är nödvändigt med v-medverkan för att uppväga en del av den gröna rörelsens mer tvivelaktiga tankegångar ur ett fackligt perspektiv.

torsdag, september 15, 2005

Bye, bye Jacques Delors!

In the TUC Conference in 1988 the chair of the EU Commission Jacques Delors succeeded in turning the British LO into becoming positive to giving more powers to the EU. He promised that Brussels would support the trade unions against Thatcher.

But the social Europe Delors spoke about never took place. Instead, we have seen the EU taking the fight to pursue deregulations and neo liberal politics. The final step to lose the support of the UK trade unions was the Directive on Services (tjänstedirektivet).

Guardian reports on this morning's historic decisions of the TUC Conference:

The TUC took a strongly Eurosceptic turn this morning, voting to oppose further "liberalisation and militarisation" of the EU in the wake of the failed constitution. The conference, meeting for its final day in Brighton, broke with its traditionally pro-EU stance and voted by a large majority to oppose measures such as the creation of a proposed EU diplomatic service and EU defence agency and further liberalisation of European freight and passenger railways.


Of course, the shrinking group of Swedish Social Democrats that continue to say that EU is the workers' paradise will try to twist the TUC desicions and claim that it's about something else. They've always done that, and they will continue to do so. But facts are still there - the TUC has said "bye bye" to Jacques Delors and has started to see that today's EU is undemocratic and right-wing. This is indeed very good news!

Building a Social Europe

After the French and Dutch rejection of the EU Constitution, we have come into a "period of reflection" on how we want our future Europe. Therefore, the Centre for a Social Europe has produced a pamphlet named Building a social Europe: The trade union case for EU reform that is launched during the on-going TUC Conference.

The splendid leader of the UK's largest union Unison Dave Prentis, as well as the chief economist of Swedish Handels Stefan Carlén, are contributors to this pamphlet. In his article, Dave Prentis refers to the Vaxholm conflict that is vibrantly debated in trade unions all over Europe. As a Research Fellow of the Centre for a Social Europe, I have also taken a small part in the production of the pamphlet as you can see.

Please read the pamphlet, it gives a very good introduction to the debate on the post-referenda debate on the future of the EU.

onsdag, september 14, 2005

Rödgrön seger i Norge

Det norska rödgröna projektet började på Justisen under några mörka oktober- och novemberkvällar 1994. På denna krog ett stenkast från arbetarrörelsens hjärta Youngstorget i Oslo samlades de unga nejaktivisterna i folkomröstningen om EU för en öl efter dagens kampanjinsatser. Nätverk skapades som skulle komma att leva kvar under de följande åren, inte minst till följd av de ständiga diskussionerna om en tredje folkomröstning från en jasida frustrerad över att de aldrig lyckades övertyga folket om förtjänsterna med ett EU-medlemskap.

Två år tidigare hade Norges SSU – AUF – genomgått en kraftig omorientering då man sa nej till EU, antog ett nytt principprogram med stark tonvikt på internationell solidaritet och ekologi och valde en ny ledning med den dynamiske Trond Giske som ordförande. Senterpartiet hade vid samma tid omorienterats mot ett allt tydligare avståndstagande till ”markedsliberalisme” under en ny ledare. De unga aktivisterna från ungdomsförbunden till Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet som förenades i kampen mot EU fann snart att det var mer än detta som band dem samman.

Det norska EU-motståndet, som hade en stark slagsida åt vänster, bar på en vision om Norge som ”Annerledeslandet”. Norge kunde och borde gå sin egen väg bort från den marknadsliberalism som bredde ut sig över världen och den rovdrift på människor och miljö den medförde. Norge skulle vara en aktiv småstat i världen som tog strid för fred och rättvisa. För att nå detta mål var ett nej till EU en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Det krävdes en regering som tog till vara de möjligheter som fanns om man stod utanför EU.

Det tog lång tid för Arbeiderpartiet att omfamna de ungas vision om en rödgrön regering. Valet 2001 innebar ett enormt nederlag för partiet och den nye partiledaren Jens Stoltenberg - partiet var nere i 24 procent. Banden med fackföreningsrörelsen var kraftigt försvagade och den nya mitten-högerregeringen satt med stöd av det främlingsfintliga Fremskrittspartiet.

De viktigaste initiativen till årets valseger togs av fackföreningsrörelsen. LO i Trondheim började ganska snart efter katastrofvalet att jobba medvetet med att få stopp för den borgerliga privatiseringspolitiken i Norges näst största stad. Man listade upp ett antal punkter som man krävde av de politiska partierna, och fyra partier – Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti, Senterpartiet och Röd Valgallians – ställde sig bakom dem. På så sätt hade man skapat en koalition för en progressiv politik, byggd på återkommunalisering och utbyggnad av den offentliga verksamheten. I kommunvalet 2003 segrade de rödgröna i Trondheim och punkterna kunde börja förverkligas.

Att Trondheim var först med att bilda en rödgrön koalition är inte förvånande. Det var i Trondheim AUF:s omorientering började, och 90-talets AUF-generation har en mycket stark förankring i Trondheims arbeiderparti. Det lyckade Trondheimsexemplet var naturligtvis en inspiration för att försöka detsamma i hela landet, och i takt med att Jens Stoltenberg jobbade på att återställa den facklig-politiska samverkan blev diskussionen om rödgrönt samarbete alltmer aktuell.

Efter att Stoltenberg förhandlat fram plattformen för den nya koalitionen med SV:s Kristin Halvorsen och Senterpartiets Åslaug Haga fanns för första gången på mycket länge underlaget för en majoritetsregering i Norge. Den Ap-ledare som ställde upp till val 2005 var en annan Jens än 2001 års stora förlorare. Nu vill Jens Stoltenberg ”bygga, inte sälja landet” och den förra Ap-regeringens delprivatisering av Statoil är ett minne blott. Det främsta vallöftet är att ”statligt ägarskap till kraft- energi- och naturresurser och post, telenät och järnväg ska säkra samhällets intressen. Vi ska bruka vår statliga kapitalstyrka till att bygga ett långsiktigt nationellt ägarskap till landets nyckelnäringar”. Vid sidan av detta handlar Arbeiderpartiets politik om skola, vård och omsorg och att Norge ska vara en ”stor fredsnation” som för en ”modig och självständig utrikespolitik” och arbetar för ett starkt FN.

Det återstår att se hur radikal den nya regeringen Stoltenberg kommer att bli. Arbeiderpartiet har stigit dramatiskt till följd av en mycket bra valförelse, medan SV tappat mycket då man hamnade mitt i högerns aggressiva korseld mot en politik de beskriver som ”socialistiska experiment” och inte hade ett riktigt bra försvar mot dessa angrepp. För någon månad sedan sniffade Kristin Halvorsens SV Stoltenberg i hälarna som den nya flertalskoalitionens största parti, men nu är relationerna helt annorlunda då SV landade på 9 medan Ap steg till 33 procent. Det innebär att ansvaret för att hålla den rödgröna regeringen på den kurs man lovat väljarna faller tyngre på LO och fackförbunden, på AUF och på den vänster inom Arbeiderpartiet som stärkts genom att många av de nya stortingsledamöterna är personer med sin bakgrund i 90-talets AUF.

Det norska valet visar att radikal socialdemokratisk politik – trots alla påståenden om motsatsen – är i högsta grad modern och stöds av en majoritet av väljarna bara de får chansen att rösta på den. Den rödgröna koalitionen har lyckats få många soffliggare att komma tillbaka och lägga sin röst på att förändra samhället i en progressiv riktning. Det norska valet punkterar definitivt alla påståenden om att de skandinaviska socialdemokratiska partierna måste tunna ut sitt budskap för att kunna vinna val.

Göran Persson sade i sin kommentar till valsegern att det är klart att de norska erfarenheterna blir viktiga för svensk socialdemokrati och att han ”kommer att följa det här noga”. Det har vi alla stora skäl att göra. Den rödgröna koalitionen anger en väg för den nordiska modellen att ta nästa steg. Hoppets fackla har tänts i väster!

Även publierad på www.socialistisktforum.se.

tisdag, september 13, 2005

Hemma igen

Jag får nog bryta mitt löfte om att skriva mer utförligt om Norge i kväll - kom just hem och sov inte precis full natt efter valsegern. Återkommer i morgon. Under tiden föreslår jag att alla går in och läser Göran Perssons oerhört intressanta kommentar om att en koalitionsregering kan bli aktuellt här också.

Seiern er vår!

Vi vann! En ny rødgrøn regering bildas i Norge - den radikalaste regeringen sedan 50-talet. Drivkraften bakom detta har varit fackføreningsrørelsen och AUF:s (norska SSU:s) 90-talsgeneration, som klart och tydligt såg att Arbeiderpartiets politik måste gå åt vænster och att samarbete måste søkas med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet. Den nya rødgrøna koalitionen kommer att kunna gøra stora ting, och kommer førhoppningsvis vara en stor inspiratør också før svensk politik.

Ska snart åka hem igen. Återkommer med en længre rapport i kvæll.

söndag, september 11, 2005

Nervøst...

Anlænde till Norge før några timmar sedan och har hunnit dela lite flygblad till biobesøkare i centrala Oslo. Børjar bli mer och mer nervøs før hur morgondagen ska gå. Arbeiderpartiet går starkt framåt i detta val, men i några av de senaste dagarnas undersøkningar leder det borgerliga blocket. I morgon kvæll får vi veta om vårt grannland i væster kommer att styras av en ny rødgrøn majoritetsregering eller ej. Spænningen ær olidlig.

lördag, september 10, 2005

Jalla jalla - papper åt alla!

I dag demonstrerade mellan 500 och 1000 uppsalabor för en amnesti för gömda flyktingar. Manifestationen var den bredast tänkbara - rapparen Storsien och proggarna i Den förlorade generationen samsades med ärkebiskop KG Hammar och folkpartistiska och moderata amnestiförespråkare i talarstolen. I demonstrationståget fanns en sambaorkester med jättetrummor som skapade den där sköna känslan av karnevalståg mitt i slagord som "jalla jalla - papper åt alla" och "den som flyr har inget val - ingen mänska är illegal".

"Världens grymmande biskop" KG Hammars tal var väldigt bra - han utgick från de konventioner om rätten till en fristad vid fruktan för förföljelse Sverige skrivit under. Han beskrev hur asylpolitiken steg för steg rört sig mot att hindra människor från att komma in, något som de senaste åren mobiliserat ett motstånd. Det är också detta som ligger bakom rättssäkerhetsreformen att föra in asylbesluten under domstolarna. Men om rättssäkerheten varit så dålig tidigare - varför inte nu städa upp efter de tidigare åren genom att ge amnesti åt dem som är så rädda för att återvända att de gömmer sig här?

Dagens manifestation - som också ägde rum på 25-30 andra platser i landet - var en mäktig mobilisering för solidaritet och rättvisa. Den är ett bevis för att det går att få folklig uppslutning för en mycket rättfärdigare asylpolitik. Förhoppningsvis får den ett stort genomslag, inte bara i riksdagen nästa vecka utan också i den kommande tidens asyl- och integrationsdebatt.

fredag, september 09, 2005

Jag i kommunfullmäktige?

Nu har Uppsala arbetarekommun haft sitt provval för att utse kandidater inför nästa års val. Systemet är faktiskt riktigt bra - alla medlemmar får utsänt en katalog med alla kandidater och så får man markera för fem personer till riksdagen, tio till landstinget och femton till riksdagen. De enda avsteg som tillåts från den turordning som medlemmarnas röster ger är att listorna ska vara varvade och att andelen invandrare ska motsvara andelen i befolkningen i stort.

I toppen på kommunfullmäktigelistan hamnade nuvarande finanskommunalrådet Lena Hartwig, och tvåa var nuvarande gatu- och trafiknämndens ordförande Hilde Klasson med en bakgrund som kommunalare och tidigare ordförande för LO-distriktet. Det ska bli spännande att vilka följderna blir av Hildes topplacering i provvalet.

Drygt 600 medlemmar tog sin chans att påverka listan, och av dem lade 127 sin röst på mig som en av "sina" kandidater till kommunfullmäktige. Jag tycker det känns jättebra att så många gett mig sitt förtroende, särskilt som jag varit mycket på resande fot de senaste åren och för närvarande inte har ett enda kommunalpolitiskt uppdrag. De som kom före mig i provvalet sitter nästan alla i fullmäktige redan och gör de inte det har de åtminstone ett tungt nämnduppdrag. Jag hamnar på en ganska säker ersättarplats om inte socialdemokraterna gör ett riktigt katastrofval.

Vad som också känns roligt är att flera andra unga och bra namn också ser ut att komma in på ersättarplatser i kommunfullmäktige - bland annat Anna Ardin, Marta Axner, Caroline Andersson och Patrik Kjellin (när skaffar ni bloggar, Caroline och Patrik?). Det är bra tillskott till en ofta ganska torr och seg Uppsalapolitik.

Provvalets utgång kan också innebära att Lisa Pelling hamnar på valbar plats till riksdagen. Det är dock en mer oklar historia eftersom det hela bestäms av en valberedning där kandidaterna från hela länet ska vägas samman. Men om man vill satsa på att föryngra riksdagsgruppen med ett framtidsnamn inte minst i den internationella politiken ska man göra som man gjorde 1994 när Tomas Östros plockades upp på valbar plats.

Nu stundar en hård valrörelse. Med dagens opinionssiffror är Uppsala borgerligt så det stänker om det och den rödgröna majoriteten kastas ut i opposition. Men det får vi ändra på. Blir jag invald ska jag göra mitt bästa för att göra vad jag skrev i kandidatkatalogen: Stärka socialdemokraternas ställning i Uppsala som ett parti med visioner om jämlikhet och solidaritet, samt vara en röst för unga uppsalabor.

torsdag, september 08, 2005

En vecka är en lång tid i politiken

Jag brukar roa mig med att försöka förutsäga den politiska utvecklingen. De senaste åren har jag flera gånger förvånat mig själv med hur ofta jag faktiskt fått rätt.

Sedan någon gång i början av sommaren har jag varit övertygad om att opinionssiffrorna kommer att vända snart. För någon vecka sedan såg jag det första tecknet på att mina förhoppningar var på väg att besannas.

Sedan kom partiledardebatten, Sifos fulsiffror och den förnyade debatt om statsministerns later som Josefine kommenterat, och då tänkte jag ett svagt ögonblick att nu jävlar kopplar borgarna greppet. Nu kommer media skriva om borgarnas medvind hela hösten och det kommer bli riktigt illa, tänkte jag och skrev ett argt inlägg.

Men dagen efter genomskådades siffrorna, och igår kom nya Demoskop-siffror som återigen signalerade att vänsterblocket går framåt. Socialdemokraterna stiger med hela 4,1 procentenheter, och avståndet mellan vänsterblocket och den borgerliga alliansen är bara en ynklig procentenhet. Nu är vi med i matchen igen.

Dessutom stiger vänsterpartiet med 1,9 procentenheter och närmar sig därmed 2002 års valresultat. Jag har sagt tidigare att det är alldeles för tidigt att räkna ut Lars Ohly som är en mycket skicklig politiker när hans omdöme inte rubbas av tom tonårsnostalgi, och jag står fast vid det.

Nu när Ohly slipper ha Karin Svensson Smith och Dan Gahnström i bakhasorna och kommunistdebatten åtminstone för tillfället blåst över kan nog 90-talets system med s och v som kommunicerande kärl återställas. Besvikna s-väljare går till v, och när s skärper sig kommer väljarna tillbaka.

Roligast är ändå att betrakta hur Expressens Per Wendel kovänt inom loppet av två dagar. Jämför hur han beskrev socialdemokraternas situation 5 september med vad han skrev 7 september. Den enda skillnaden var en enda liten opinionsmätning. Jag upprepar vad jag skrev häromdagen:
Jag tillhör inte konspirationsteoretikerna. Jag är övertygad om att Lena Mellin och Expressens Per Wendel mycket väl kan hitta någon annan jakt att ställa sig i frontlinjen för nästa vecka. Hade Den Stora Berättelsen för dagen varit att borgarna är på fallrepet och Sifo-mätningen gett ett annat resultat hade de säkerligen förklarat att Göran Perssons imponerande argumentation för den svenska folkhemsmodellen framför ett kallt och hårt amerikaniserat samhälle gick hem i stugorna.

I så fall hade de också beskrivit Lars Ohlys jämförelse mellan en utförsäkrads a-kassenivå och två dagslöner för Reinfeldt som slagkraftig och effektiv klassretorik. Maria Wetterstrands koppling mellan händelserna i New Orleans och växthuseffekten hade setts som avgörande för att få den nya generationen att få upp ögonen för politiken. Och journalistflocken hade framhållit att moderatledaren ser ut som en jättebaby, Göran Hägglunds påtagliga likhet med Ulf Ekman både i fysiskt utseende och i åsikter, Maud Olofssons gnälliga ton och att Lars Leijonborg ser ut som en tvättbjörn och pratar som en mongolisk strupsångare.

tisdag, september 06, 2005

Flyktingamnesti - det handlar om solidaritet

SSU driver aktivt kongressbeslutet om generell flyktingamnesti. Man ger sig ut på turné i landet och Ekot rapporterar nu om att man trycker på för att få enskilda s-riksdagsledamöter att rösta ja till en amnesti.

- Det handlar om våra grundläggande värderingar, det handlar om humanism och det handlar om solidaritet, säger Anna Sjödin till Ekot.


Bra Anna! Kör hårt!

The Hurricane of Poverty

I admit it. I just started to read the New York Times after I got an article sent to me on Katrina. Now it's difficult to stop, when articles like this one gets sent for free to my e-mail. Nicholas D Kristof writes that
The scenes in New Orleans reminded me of the suffering I saw after a similar storm killed 130,000 people in Bangladesh in 1991 - except that Bangladesh's government showed more urgency in trying to save its most vulnerable citizens. But Hurricane Katrina also underscores a much larger problem: the growing number of Americans trapped in a never-ending cyclone of poverty.

The columnist tells us that the number of poor people has risen with 17 per cent under President Bush, and that the infant mortality rate in the US capital is twice as high as in China's capital. African-American babies in Washington DC has less chance to survive their first year than babies in urban parts of Kerala, India.

We need more social justice, not less!

"Can we do a Sweden?"

Two UK friends sent me the link to a Guardian article yesterday, and I was rude enough not to write anything about it. I was busy arguing on shit polls made by our equivalent to the BBC and on the virtues of the Swedish and American models. But I'll make up for it now.

David Clark, former advisor to the Blair government, argue that what's good with the "Anglo-social model" is what is has borrowed from Scandinavia:

The active labour market and welfare-to-work policies that have created high levels of employment were pioneered by the Swedes and the Dutch. The half a million new public sector jobs is little more than catch up. The expansion of childcare - one New Labour policy with genuine transformative potential - is Scandinavian in inspiration.

Even though some would argue that some of these policies are in fact perverted Scandinavianism - while we say that rights are productive Blair say that obligations are productive - this is very interesting to see for someone who has spent a lot of time defending the Swedish model against Blairites in the Swedish Social Democrats. It is also interesting to notice that while Swedish Conservatives are turning Blairite having seen that their Thatcherite attempts have failed, former Blairites in the UK start seeing the Swedish model as their new Jerusalem. Clark continues:

If there is a model that provides the optimum mix of economic dynamism and social justice for Europe to succeed, it is not the Anglo-social or Rhineland ones. As Robert Taylor argues in a forthcoming pamphlet for Compass, it is to be found in Scandinavia - and Sweden in particular. In recent years, the Swedes have combined healthy growth, low unemployment, rising productivity and large export surpluses with some of the lowest levels of inequality in the world. Moreover, a strong welfare state and a framework of social bargaining that involves the trade unions are the mechanisms through which they have managed economic change successfully. According to neo-liberal orthodoxy, these are the very things that are supposed to be holding Europe back.

In the article, Clark argue that Britain's place is in Europe. I couldn't agree more. However, I say like Ed Miliband MP said in the Compass conference in June this year, that a social Europe doesn't necessarily need to mean that social policy should be handed to Brussels. I would say that the national level is the best level to handle social policy, even if more co-ordination between the countries is positive.

The pamphlet Clark speaks about will be published by Compass, who will have a seminar on "Can we do a Sweden? What can Labour learn from social democratic success" at the Labour Party conference. The Brits are discussing how to do a Sweden while our Conservatives want to push the Anglo-social model on us.

I say: Forward, not back!

måndag, september 05, 2005

"Ett exempel på riktigt dålig opinionsjournalistik"

Så beskrev statsvetaren Mikael Gilljam Agendas hantering av Sifo-undersökningen i går i dagens Studio Ett (inslaget är i 17-timmen, börjar efter 22 minuter och slutar efter 30 minuter), vilket Marta påpekat på Motallians. SVT erkänner sitt misstag. Aftonbladet skriver också om "SVT:s Sifo-bluff".

Känns bra att det jag skrev här och här inte bara var mina egna ilskna synpunkter utan något som delas av andra och att Agenda tvingades krypa till korset. Kanske spelade det roll att Motallians skrev om detta. Bilden hos många av att Reinfeldt nog vann debatten eftersom det stod i tidningarna dagen efter lär dock kunna kvarstå. Men vi får väl fortsätta pumpa på med argument så borgerligheten tvingas på defensiven.

I Norge ser det dock riktigt bra ut. I Gallups senaste mätning får de rödgröna utmanarna 88 mandat medan högerregeringen och Fremskridtspartiet slutar på 81 mandat. Och som jag skrev häromdagen när jag redogjorde för Carl Bildts rädsla, innebär en rödgrön valseger i valet om precis en vecka att Norge får sin radikalaste regering någonsin. Socialdemokratiska Arbeiderpartiet lär få omkring 10 ministrar inklusive statsminister Jens Stoltenberg, medan Socialistisk Venstreparti lär få 4 eller 5 ministerposter. Senterpartiet får också ett antal regeringsposter och ärligt talat, om den svenska centern vore som dem skulle jag också vilja bilda regering med dem. Läs hur de själva beskriver sin egen historia!

En seger för de rödgröna i Norge vore jättespännande då det skulle ge oss en spännande modell för hur vi skulle kunna förnya vår politik också i Sverige. Jag länkar ytterligare en gång till Nytt Flertall som beskriver den nya koalitionens politik.

Journalistflocken jagar sossar

Okej. När SvD/Sifo gjorde en mätning för en vecka sen hade det borgerliga blocket 53,5 % medan samarbetspartierna fick 43,8 %. I gårdagskvällens mätning, som bara genomfördes med dem som sett debatten vilket var mindre än 30 % av de uppringda personerna, var siffrorna för det borgerliga blocket 54 % medan samarbetspartierna var nere i 31 %. När man också ser i undersökningen att den är mycket skev - dubbelt så hög andel tittare bland egenföretagare än bland arbetare - borde de stora väckarklockarna ringa högljutt. Men nej då.

Som jag befarade redan i går kväll berättar nu hela journalistflocken historien om den borgerliga debattsegern. Aftonbladet Lena Mellin tar nog priset - hon skriver att
"Betygssättningen är entydig. Enligt både Sifo och en undersökning på aftonbladet.se klarade sig den borgerliga utmanarkvartetten bättre än de tre nuvarande regeringspartierna i SVT:s partiledardebatt ett år före valet."

Den så kallade undersökningen på aftonbladet.se går ut på att de som är ute och surfar klickar för vilken partiledare de tycker skötte sig bäst. Med förlov sagt tror jag inte att särskilt många ensamstående morsor som ska upp med ungarna till dagis på morgonen efter - eller byggjobbare som ska vara i futten vid sextiden med blåstället på - är ute på nätet efter klockan tio en söndagskväll. Men Lena Mellin bekymrar sig inte ens om att kommentera detta i en bisats.

Sedan övergår hon till att förklara varför borgarna "vann", och framhåller som främsta skäl Perssons bristande "vilja" som uttrycks i att han "vankade han omkring i tv-studion och knäppte på kulspetspennan". Suck!

Jag tillhör inte konspirationsteoretikerna. Jag är övertygad om att Lena Mellin och Expressens Per Wendel mycket väl kan hitta någon annan jakt att ställa sig i frontlinjen för nästa vecka. Hade Den Stora Berättelsen för dagen varit att borgarna är på fallrepet och Sifo-mätningen gett ett annat resultat hade de säkerligen förklarat att Göran Perssons imponerande argumentation för den svenska folkhemsmodellen framför ett kallt och hårt amerikaniserat samhälle gick hem i stugorna.

I så fall hade de också beskrivit Lars Ohlys jämförelse mellan en utförsäkrads a-kassenivå och två dagslöner för Reinfeldt som slagkraftig och effektiv klassretorik. Maria Wetterstrands koppling mellan händelserna i New Orleans och växthuseffekten hade setts som avgörande för att få den nya generationen att få upp ögonen för politiken. Och journalistflocken hade framhållit att moderatledaren ser ut som en jättebaby, Göran Hägglunds påtagliga likhet med Ulf Ekman både i fysiskt utseende och i åsikter, Maud Olofssons gnälliga ton och att Lars Leijonborg ser ut som en tvättbjörn och pratar som en mongolisk strupsångare.

Jag tror inte detsamma om Henrik Brors på DN, men så är ju hans "analyser" också bara en extra ledarsida på nyhetsplats. Det är också uppenbart att vissa tidningar är mindre benägna att jaga i flock än andra - SvD placerade artikeln om Sifo-undersökningen vid sidan av huvudartikeln. Och Ekots täckning av debatten nu på morgonen var faktiskt rätt okej.

Göran, (nästan) allt är förlåtet!

Efter gårdagens partiledardebatt blir jag ännu mer sugen på att läsa Lena Sundströms bok:
- Jag och Göran Persson har en knepig relation. Jag skulle vilja göra slut men när jag ser en bild på Fredrik Reinfeldt får jag lust att ropa: Göran, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”

Lena Sundström menar att "någonstans på vägen har det skett ett systemskifte som vi aldrig röstade fram och som ingen definierat för oss" som Aftonbladet skriver i sin artikel. Trots att hon inte tillhör "den klick med människor som spräckte mödomshinnan på Bommersvik eller hade sin första fylla på Muf-läger" så har hon starka åsikter som hon vill redovisa.

Och Göran - jag är en förlåtande typ men jag har sagt det förr, flera gånger till och med faktiskt. Ge fan i att sänka spritskatten!

söndag, september 04, 2005

Två tydliga politiska alternativ

Medan jag satt och filade på mitt inlägg har redan Ali Esbati skrivit en bra kommentar om partiledardebatten och om SVT:s opinionsmätning. Ska ge några ytterligare kommentarer om SVT/Sifo-undersökningen, som presenterar en stor seger i debatten för Reinfeldt och dessutom ett stort borgerligt övertag i opinionen och sannolikt kommer få stort mediagenomslag i morgon.

Det var betydligt fler borgerliga väljare än s-v-mp-väljare som såg programmet. Det färgar också statistiken. Undersökningen är bara genomförd med dem som hade sett programmet vilket är mindre än var tredje intervjuad. Enligt Sifos egna siffror var äldre män som är tjänstemän eller egenföretagare klart överrepresenterade bland dessa. Bland egenföretagarna hade dubbelt så stor andel sett programmet än bland arbetarna. Kategorin "arbetslösa" uppvisar ett mycket högt röstetal på de borgerliga partierna (56 %) med tanke på att debatten till stor utsträckning kretsade kring just denna grupp. Men det kan kanske bero på att antalet intervjuade arbetslösa som hade sett programmet var fem (5) stycken!

Symptomatiskt för denna typ av undersökningar är att Dagens Nyheter visserligen skriver i sin artikel att "En sådan här snabbmätning är mycket osäker, speciellt som det var så få som svarade på frågorna" men ändå sätter de rubriken "Sifo: Reinfeldt fick högst betyg" vilket ju blir det intryck som sprids. I själva verket vet vi bara att de borgerliga väljare som svarade på frågorna tycker Fredrik Reinfeldt var bäst medan de s-v-mp-väljare som svarade på frågorna tycker Göran Persson var bäst.

Dessutom utförs just nu flera nätundersökningar om vem som vann debatten. Vi vet att sådana undersökningar brukar få en starkt borgerlig slagsida eftersom borgerliga är överrepresenterade på internet av lätt förståeliga skäl.

Sakläget efter denna debatt är precis detsamma som före debatten - samarbetspartierna håller på att samla sig kring en politik för att matcha den borgerliga utmaningen. Det borgerliga alternativet är gammal mossig högerpolitik i ny förpackning. Valet blir en strid mellan två visioner för Sverige - en svensk eller en amerikansk modell.

Svensk eller amerikansk modell?

Partiledardebatten i SVT visade att borgarnas maktpakt vill slå på dem som redan ligger för att finansiera sina skattesänkningar på minst 45 miljarder kronor. De sjuka och de arbetslösa ska betala för en slopad förmögenhetsskatt. Den långtidsarbetslöse ska få sin ersättning sänkt till 5000 kronor i månaden innan hyran är betald - det är vad Fredrik Reinfeldt tjänar på två dagar - och utländska företag ska slippa betala löner enligt svenska kollektivavtal. Allas trygghet ska försämras för att de borgerliga ska kunna genomföra sin politik för ökade klyftor.

Valet nästa år kommer att stå mellan den svenska folkhemsmodellen och en amerikansk modell som leder till ett kallare samhälle och ökad utslagning. Partierna till vänster vill ha fler jobb genom ökad trygghet. Högeralliansen vill försämra tryggheten och dumpa lönerna.

"People are dying down here!"

Surfing around to get a clear picture of what's happening in New Orleans, and found an interview with New Orleans Mayor Ray Nagin (Democrat). It ends up in tears, as both Nagin and the interviewer are outraged by how the President is spinning in press conferences instead of doing anything to the crisis. Nagin compare the lack of presidential action in New Orleans to the fast actions after September 11th, and openly say that the lack of resources to save lives is partially because of the war in Iraq. He ask for every Greyhound bus in the country to "get their asses moving to New Orleans" and give a clear picture of what is happening in the city.

New York Times has an article called The United States of Shame on a President who don't seem to be able to understand anything about the consequences of his actions. And Michael Moore has sent an open letter to the President, saying
"No, Mr. Bush, you just stay the course. It's not your fault that 30 percent of New Orleans lives in poverty or that tens of thousands had no transportation to get out of town. C'mon, they're black! I mean, it's not like this happened to Kennebunkport. Can you imagine leaving white people on their
roofs for five days? Don't make me laugh! Race has nothing -- NOTHING -- to do with this! You hang in there, Mr. Bush. Just try to find a few of our Army helicopters and send them there. Pretend the people of New Orleans and the Gulf Coast are near Tikrit."

"They treat us like animals"

I'm listening to Godmorgon Världen's reports from New Orleans, and my rage grows for every second.

The radio reporter was obviously very shaken of what he saw. When he entered this metropolis through the main highway, it was totally empty except for fires and groups of refugees who created an impression of a third world country at war.

The reporter came to the Superdome during the evacuation, where the white soldiers told him not to go into the stadium because he could be mugged or killed. He passed through the gates where the military had locked the citizens in anyway, and saw something completely different than what those victims of white supremacy thinking had talked about. He saw devastated people, people who tried to make their families survive in a place full of excrement, filth and urin. And the fury over how the authorities had handled the situation was enormous, "they treat us like animals" was said by many people in the Superdome.

Dagens Nyheter followed Jesse Jackson into New Orleans. Jesse Jackson raised a tied fist, and many many of the New Orleans refugees did the same. Jackson told DN that

- This reminds me of the slave ships. Black. Desperate. People. These American citizens couldn't afford running from 'Katrina'. It's unworthy, more than I can stand.

The citizens were ordered to evacuate New Orleans. Those who had cars and money for a hotel drove away. Swedish media described all this and concentrated their reports during the first days on how Katrina destroyed the actitecture in the French quarters where the tourists go. But after a while, the social realities of the American South started to find its way into the media mainstream.

The poor people of New Orleans - almost everyone with black skin - were left behind when those who could drove away. No one ordered thousands of Greyhounds to come to the poor quarters of New Orleans and evacuate the citizens. George W Bush never offered the citizens of New Orleans to camp around his Texas ranch.

Yesterday, I watched Mississippi Burning. The FBI came to Jessup county, Mississippi, in 1964 to find out what had happened to three missing civil rights activists and found an environment of deep racism and hatred. To get a picture of white supremavy thinking in the South, just take a look at the quotes from the film. "It was a war long before we got here", the FBI cheif officer said. That war has never really ended.

The last twenty-five years in the US have been a constant low-scale war were the rich has become much richer and the poor even poorer. The money in the richest country in the world has been used for foreign wars and not for the needs of the people, as you can see here. Now, race and class seem to be on its way back to politics as an effect of the New Orleans disaster. And Bush is under hard pressure as the failure to handled the catastrophe is associated to his politics.

George W has just said no to two Swedish purification plants. They "can't handle it logistically". This is the world's only superpower of today.

lördag, september 03, 2005

Veckans kulturinslag

Jag ser att Johan Sjölander och jag har en gemensam favoritdikt - Göran Greiders "Världen efter kommunismen". Mitt eget favoritavsnitt i denna fantastiska dikt är:

"Det var inte förrän på nittiotalet jag lärde känna er:
praktiker, hushållare lutade över siffror, föreningsfolk
som vet hur man bordlägger katastrofer och entusiasm.
Nu svor ni plötsligt över er egen lojalitet.

Gustavsson själv stod där, bara halv i den
våldsamma storm som blåste upp från ruinhögarna:
han vände sig om och tyckte att han var ensam.
Alla hans vingar hade kommit någon annanstans ifrån,
inte minst från kommunismen och från de

fattigastes raseri över haven: från jordens fördömda.
Fjärde generationens socialdemokrater var nu djupt rådvilla.
De hade mist kontakten med Managuas och Addis Abebas
allt fattigare omgivningar, rättvisans själva blodflöden.
I den femte kanske tillräckligt många återvänder
för att dricka ur källvattnet: planetens brunnar.
Den som nu läser Marx igen inser att han
faktiskt var något slags socialdemokrat.
Den längsta vägen till socialismen visade sig gå över kommunismen.
Castro, Mao, Guevara, Ho Chi Min var något annat:
Fantastiska gestalter ur människans förhistoria

eller: ur min allra tidigaste ungdom."


Sedan följer det citat om kommunalmannen Gustavsson som "subcommandante Marcos sedan länge nedstigen från bergen" som Johan återger. Läs dikten!

fredag, september 02, 2005

Fegt taktiserande om jämställdheten

I går skrev jag en riktigt kremlologisk (om hur det funkar i de slutna styrelserummen, inte läran om svampar) kommentar på Rebellas blogg. Jag skrev att partistyrelsens nej till individualiserad föräldraförsäkring kan vara taktik för att få med sig både konservativa och radikaler efter ett förväntat nederlag på kongressen.

Men jag skrev inte vad jag själv tycker om den taktiken. Jag tror den är stenkorkad. För som Marta skriver är marken beredd för en individualiserad försäkring, också LO är med på den "isländska lösningen". Genom att säga nej nu gör man radikalerna besvikna, och om partistyrelsen förlorar på kongressen kommer partiets linje vara oklar eftersom alla vet att Göran var mot från början.

Opinionsbildningen för en individualiserad föräldraförsäkringen är inte den svåraste sak i världen. Om socialdemokratin är tydlig och har de flesta opinionsbildare med sig kommer vi snabbt kunna vända opinionen - gick det med registrerat partnerskap är detta ingen match. Om vi vågar stå upp för den individualiserade föräldraförsäkringen spelar det stor roll för mobiliseringen av våra valarbetare.

Och inte minst innebär en individualiserad föräldraförsäkring att vi kan göra något åt de patriarkala strukturerna i familjen och i arbetslivet. Varför begrava ett bra förslag som kan göra skillnad för människor i utredningsmaskineriet igen när det är redo att driva igenom det?

Nu får vi göra vårt jobb allihopa och se till att rätta till partistyrelsens misstag på partikongressen!

Go West!

I ran into Sweden's former Conservative Prime Minister Carl Bildt's blog and found out that he discusses the new centre-left government in Norway that is the probable result of the election on September 12th. Bildt notes that Norway was described as "the last Soviet state" by an enraged Swedish minister a couple of years ago, and says:

"When reading the election promises of the Labour Party, it is difficult not to notice the similarities in philosophy to some of the things we are now hearing coming out of Putin's Russia in these respects. State capital. State control. State ownership."

Bildt has read a leaflet from Arbeiderpartiet, the Norwegian Labour Party, with the likely next prime minister saying that he wants to "build not to sell the country". This means, according to Bildt, that "the government should own power-, energy- and other natural reserve resources and that mail, telecommunications and railway should remain firmly in state hands". And something wet comes into a socialist's eyes when you hear the moral outrage from the man who privatised our country and established mass unemployment when he reads the following words:

"We want to use our strong capital base to build long-term national ownership of the strategic industries for the country."

In less than two weeks the right-wing government in Norway can be replaced by a centre-left coalition government consisting of Labour, the Socialist Left Party (they have 17-18 per cent in the polls) and the Centre Party (who are worlds apart from Maud Olofsson's proto-Conservative party). Let's all get inspired!

By the way, it seems as even Barroso himself has given up the hope of an EU Constitution in the short perspectice. In Poland the other day he said that "instead of never-ending debates about institutions, let's work with what we've got. Political will and leadership are more important than institutions". Couldn't agree more!

Stormar, orkaner, tyfoner...

Med anledning av den mycket kraftiga orkanen i södra USA och rapporterna om flera tyfoner i Japanska sjön lägger jag här upp en artikel som publicerades i SSU Kronobergs tidning Jordgubben under kongressen i början av augusti. Artikeln var då titulerad Sluta strunta i miljön:

I januari 2005 svepte stormen Gudrun över Sverige och förde med sig en enorm förödelse. Denna storm är bara ett av många exempel på extremt väder - något som blivit allt vanligare de senaste åren. Många klimatforskare pekar även på hur glaciärer börjar smälta - något som gör att många låglänta områden i världen hamnar i riskzonen för översvämning.

Forskarsamhället blir alltmer enigt om att mänskliga utsläpp av främst koldioxid innebär en förstärkning av växthuseffekten. Miljörörelsen ser det så kallade Kyotoprotokoll som förhandlats fram och som ålägger länderna att minska sina utsläpp av växthusgaser som otillräckligt för att stoppa den globala uppvärmningen. Men trots detta vägrar USA och Australiens regeringar att ratificera Kyotoprotokollet. De föreslår nu i stället en "klimatpakt" tillsammans med de de stora asiatiska industriländerna, för att kunna komma undan de förpliktelser om minskade utsläpp president Clinton accepterade.

För oss socialister borde det vara självklart att engagera oss i de globala miljöfrågorna. Frågan är om de multinationella företagen ska kunna stoppa beslut som är helt nödvändiga för vår långsiktiga överlevnad på denna lilla planet. Vad ska gå först - profiten eller människan?

Miljöfrågorna är också intimt förknippade med kampen för global rättvisa. Om de fattiga länderna ska kunna utvecklas, måste vi i den rika världen minska vår konsumtion av ändliga resurser.

Att på allvar ta tag i de globala miljöproblemen kräver en radikal förändring av politiken. Det kräver en solidaritet som går längre än till vårt eget land eller ens till andra europeiska länder - det kräver en global solidaritet. Och skälet är väldigt enkelt och lätt att förklara för människor - det handlar om ifall människan ska kunna överleva.

Det norska SSU - AUF - har insett vidden av dessa överlevnadsfrågor. I sitt principprogram skriver de att "Vår vision är att människor tillsammans ska skapa ett fritt och rättfärdigt samhälle, där ekologi sätts före ekonomi, och mänskliga värderingar före materiellt välstånd". Programmet deklarerar att "alla människor har lika stor rätt till jordens resurser, och har en plikt att förvalta resurserna på ett sådant sätt att levnadsförutsättningarna och mångfalden upprätthålls".

AUF kritiserar kapitalismen för att den skapar en grotesk skevfördelning av världens resurser, men också för att den ödelägger livsbetingelserna för kommande generationer. Därför menar AUF att resursförbrukningen i västvärlden måste minska, och att tillväxt inte kan fortsätta vara ett mål. Vår tids främsta uppgift att skapa rättvis fördelning internationellt, utan att det sker på miljöns bekostnad.

På vår sida Kölen är det sällsynt att höra folk argumentera på det viset. När vi hör ordet miljö nämnas tänker vi oftast på kompostering, avgasrening och kanske att vi borde köpa KRAV-märkt i affären men inte har råd på den lön vi får från vårt deltidsjobb och/eller studiemedel. Den unga socialdemokratin har inte lyckats få debatten att lyfta till en högre nivå, där det handlar om solidaritet och global rättvisa.

Det är dags för oss demokratiska socialister att sluta strunta i miljön, och börja ta kampen för en radikal omfördelning av världens resurser på allvar!

torsdag, september 01, 2005

Ett starkt samhälle på 2000-talet

Jag har haft väldigt intressanta diskussioner med Simon J i kommentarerna på sistone, både här och här. Ämnet är så pass intressant att jag tänkte utveckla mina tankar kring den generella välfärdens historia och framtid.

Fram till sent 1950-tal har jag svårt att se några tydligt särskiljande drag mellan svensk/nordisk samhällsutveckling och övriga Europas. De flesta länder byggde efter krigsslutet upp en form av välfärdsstat baserad på grundtrygghet enligt modellen från den brittiska Beveridgeplanen.

ATP-striden under 50-talets sista år spelade oerhört stor roll för att etablera det som kom att bli en specifik svensk eller nordisk modell på välfärdsområdet. Den kom att föda en ny politisk våg av utvecklingsoptimism och framtidsanda. I det nya överflödssamhället kom medborgarnas krav på samhällsinsatser att öka snarare än att minska som många hade trott alternativt fruktat. Ett "växande förväntningarnas missnöje" uppstod, inte minst från alla de unga människor som stod utan bostad i storstäderna.

Socialdemokratins politiska svar blev att snabbt utvidga den offentliga sektorn för att möta folks krav på samhällsinsatser. Idén om "det starka samhället" föddes - ett samhälle som klarar av att tillgodose överflödssamhällets behov. Denna idé förenades också med tanken att socialpolitiken var produktiv - sociala reformer leder till tillväxt. Den offentliga sektorns expansion är en investering, inte en kostnad. Sverige kom att bli ett mönsterland för jämlikhet i världen. Detta var detta samhälle jag föddes i - med Bamse, Barnjournalen och den "moraliska supermakten" som borgerliga debattörer nedsättande kallade Palmes utrikespolitik.

Det starka samhällets politik innebar en kraftig omfördelning från rik till fattig. Inte för att resurserna riktades specifikt till de fattiga - tvärtom. Walter Korpi och Joakim Palme har beskrivit "omfördelningsparadoxen" - att ju mindre själva systemet fokuserar på omfördelning, desto mer omfördelande är det i praktiken. Med stora offentliga system som också inkluderar de högavlönade så tenderar folk att inte teckna privata försäkringar. Och de högavlönade är beredda att betala högre skatter om de själva får något tillbaka för det också. Och ju större försäkringskollektivet blir, desto bättre är det för dem som är tvungna att utnyttja försäkringarna ofta. De som ofta är sjuka eller arbetslösa - de lågavlönade - slipper betala höga premier eller självrisker.

80-talets nyliberalism satte detta idéarv under press. Under 90-talet skapade vi strukturer som går emot själva grundidéerna i det starka samhället - vi begränsade den offentliga sektorns andel av BNP genom utgiftstak och överskottsmål i statsfinanserna.

Följden av 80- och 90-talens politik blev att de privata vinsterna och den privata konsumtionen växte rekordsnabbt (förutom under de svarta åren under början och mitten av 90-talet) medan den offentliga konsumtionen fick stå tillbaka. Detta trots att väljarna i upprepade opinionsundersökningar svarat att de ställer högre krav på samhället, och är beredda att betala mer i skatt om pengarna går till skola, vård och omsorg. Vi har fått ett krympande förväntningarnas missnöje - medborgarna har förlorat tron på att socialdemokratin ska leverera den välfärdsstat som väljarkåren fortfarande i allra högsta grad vill ha. Resultatet är att man missnöjesröstar - under 90-talet på vänsterpartiet, nu kanske rentav på moderaterna - eller inte röstar alls.

I en av sina ljusa stunder ställde Göran Persson frågan ifall vi ska ha fem plasma-TV-apparater allihopa eller om mer resurser ska få gå till skolan och vården. Det är precis detta det handlar om. Vi behöver göra mycket mer tillsammans. Och här är faktiskt New Labours argumentation mycket tydligare än den svenska socialdemokratins - de pratar om "18 years of Tory under-investment in schools and hospitals" när de motiverar varför mer resurser måste gå till den offentliga sektorn.

Den stora framtidsfrågan är hur vi ska fördela de växande resurserna. Vi har råd med en bättre offentlig verksamhet och med starkare socialförsäkringar - trygghet ger tillväxt. Dagens besked att a-kassetaken ska höjas och att tandvård ska bli mer likt annan sjukvård är bra, men det är alldeles för lite för att kunna bygga upp ett 2000-talets starka samhälle.