söndag, juli 31, 2005

Kommer duvorna styra i Linköping?

SSU-kongressen 2005 äger rum i Linköping. Jag vet inte om det finns många duvor i den staden, men SSU:s framtidskommission har sett till att det blivit några fler. Kommissionen har letts av Jan Nygren och Bosse Bernhardsson och har bestått av ledande personer från bägge sidor i den konflikt som rasat i SSU i tio år - däribland de som nominerats till förbundsordförande och -sekreterare.

När jag läser dokumentet från kommissionen inser jag att det är precis det jag hade hoppats på att de skulle göra när jag skrev på UNT:s debattsida i mars, och som vi hoppades på i Socialistiskt Forums redaktion. Dokumentets allmänna slutsatser inleds:

Kommissionen konstaterar att det självfallet pågår en engagerad debatt och finns politiska skillnader i ett ungdomsförbund som SSU. I de samtal vi haft har dock inget framkommit som tyder på att dessa skulle vara så stora att de motiverar den sedan ett antal år pågående konflikten och det tonläge som allt för ofta hörts från olika grupperingar i ungdomsförbundet.

Vi menar att konflikten har sin huvudsakliga utgångspunkt i något som kan beskrivas som ”utanför- och innanförskap” och i bristande förtroende för varandras ambitioner. Brist på kommunikation förstärker bilden av den ena eller andra gruppens opålitlighet och brist på politisk ”renlärighet”. Man har talat och talar - om än i något mindre grad idag - om varandra och inte med varandra.

Dokumentet har signerats av tunga personer på respektive sida i SSU-konflikten. Rimligen bör detta också innebära att de förslag som nu lagt ligger ganska fast eftersom mycket prestige har investerats i det.

Som en av dem som var med och ägnade alldeles för stor del av mitt liv åt denna konflikt under ett antal år kan jag inte riktigt slita mig från frågan om inte "hökarna" hade kunnat bli "duvor" tidigare och därmed hindra konflikten från att slita sönder SSU. Varför skulle det krävas att de korrupta strukturerna exploderade under sitt eget tryck innan den styrande falangen började inse hur illa det faktiskt var?

Bara för att ge en bild av hur illa det var - detta pressmeddelande skickades faktiskt ut från högerdistrikten under pågående kongress i Umeå 2001 (den kongress som hade mottot "Det finns inga vi och dom"...):

Under många år har nytänkande SSU:are fått stå tillbaka för kompromisser mellan förbundsledning och statssocialisterna, trots förnyarnas tydliga majoritetställning. Under kongressen i Umeå vill man återigen genom hot och demonstrativa handlingar tvinga fram orimliga kompromisser. [...] Vi anser att den nya förbundsstyrelsen speglar SSUs politiska sammansättning och att kompromisser hade varit överflödiga. Vi vet att Mikael Damberg respekterar valet av ny förbundsstyrelse, men vi vet också att han skulle vilja ha sett en öppning för en kompromiss. Det är hedrande, men också naivt.

Jag hoppas och tror att kompromissen kommer att hålla kongressveckan ut och att Linköping blir en ny början för SSU. SSU har inte råd med mer av intern konflikt, socialdemokratins kris är alldeles för djup för det och dagens unga socialdemokrater förtjänar en bättre SSU-tid än den min generation fick. För att citera förbundsordförande Jan Nygren på SSU-kongressen 1981: "Vi har bara SSU till låns".

Jag åker ner till Linköping i morgon och kommer nog blogga ganska oregelbundet under veckan.

Det räcker inte med trygghet

Jag jobbar nu tillfälligt på Handels avdelning 36 i Uppsala, och tar emot samtal dagarna i ända (nåja, sommarstiltjen gör sig påmind också här). Det som slår mig är att människor är helt på det klara med att facket är viktigt för tryggheten men att få greppar den andra aspekten - solidariteten.

Facket fungerar utmärkt för att ge trygghet när man har problem med chefen, om man blir arbetslös och också om man råkar ut för inbrott hemma (Handels har en hemförsäkring som ingår i medlemsavgiften). Men vad jag upplever tydligt när jag pratar med Handels medlemmar är att den fackliga grundtanken - löftet om att inte sälja sitt arbete till ett lägre pris än det vi kommit överens om - inte sitter så bergfast som man skulle kunna hoppas.

Inom handeln är arbetskraften så tillbakaträngd att få vågar säga ifrån och ställa krav på jobbet. Att själv agera solidariskt på arbetsplatsen är inte en naturlig sak för särskilt många av dem som ringer Handels. Få greppar vikten av att agera kollektivt på arbetsplatsen för bättre löner och arbetsvillkor. Få inser att lönerna i handeln avgörs i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, och att utan avtal kan arbetsgivaren sätta vilka löner han vill.

Till stor del tror jag att detta är självförvållat. Det borde vara naturligt att alla nya medlemmar går igenom en grundkurs - idag är man glad om man lyckas genomföra någon Alla medlemmars kurs per år. Och ofta hjälper facket själv till att odla denna attityd genom att duktiga ombudsmän går in och förhandlar utan att ta sig tiden att diskutera med medlemmarna hur de vill att facket ska agera. Kunskapsklyftan mellan medlemmarna och de anställda i facket bidrar till att skapa en kundrelation i något som ska vara en medlemsorganisation men som som sällan fungerar så i praktiken.

För att stärka den fackliga solidariteten krävs två saker. För det första måste medlemmarna själva i fackklubbarna känna att det är på dem det beror. De måste ha en tillräcklig styrka och självförtroende att själva agera och inte ständigt be ombudsmännen om hjälp. Facket måste vara vi - inte dom.

För det andra tror jag faktiskt att Sverige behöver en stor facklig konflikt i stil med Toys R Us-konflikten i mitten av 90-talet. Den konflikten lärde de stora internationella koncernerna inom servicebranchen att det inte är någon idé att försöka gå runt kollektivavtalen. En seger i en konflikt visar väldigt tydligt på den fackliga styrkan - om vi går samman och ställer krav kan vi förbättra våra villkor.

Min erfarenhet från Handels telefonväxel är att vi är alldeles för tama i dag, och accepterar alldeles för mycket överträdelser av grundläggande villkor i lagar och avtal. Vi behöver räta på ryggen och bli bättre på att ställa krav!

torsdag, juli 28, 2005

Peace in Ireland?

The IRA has declared today that they are ending the armed campaign, and Sinn Féin leader Gerry Adams has told the British and Irish governments and unionist leaders to "Seize the moment". This brings new hope to the Irish peace process, and the Troubles started in the late 1960's after decades of discrimination against the Catholic minority can finally come to an end. Hopefully, the people in the north of Ireland will be able to decide their permanent status for themselves in democratic forms.

The Irish experience can give ideas to those who are waging the War On Terror of today. To fight terror with supreme force seldom works when trying to build peace. There will always be new young and angry men and women who are ready to die for what they believe in. And there will never be economic resources enough to get absolute security in cities with populations as large as the whole of Sweden.

Peace can only last when built on justice. If the occupation of Iraq would end and a true peace process based on the UN Resolutions would take place in Palestine, recruitment to al-Qaida and other terrorist organisations would be much more difficult. And the world would be a much safer place.

By the way, the BBC has a very useful site on the Anglo-Irish conflict.

Filthy Polluter's Pact / Bush' utsläppspakt

George W Bush has launched a new "Climate Pact" in order to save American Big Business from the restrictions in emissions of greenhouse gases in the Kyoto Protocol. He has succeeded in getting the big industrial countries in east Asia on board, as well as the ultra-conservative Australian government.

Some media has made humble comments on this pact being about "sustainable development", instead of saying the naked truth that this pact does not include any restrictions on carbon dioxide emissions. The pact is launched as a bad argument for Bush to avoid doing anything to force the American industry to cut back on CO2 emissions.

Anyone who has taken a glimpse on Mark Lynas' book High Tide – News from a warming world (Oväder på svenska) knows that the climate threat is a reality. This issue - to understand that the most crucial question for a socialist in our time is our very survival on this small planet - is something that the Norwegian Labour Youth (AUF) has a very strong tradition on working with. Swedish social democracy was much better on working with this in the 1980's when Anna Lindh was chair of the SSU and really pushed the issues in the public debate, and when issues like unemployment and the welfare state's survival luckily wasn't that alarming.

The climate issue is a big divider in international politics. The UK government is considering ration cards on CO2, while Bush is doing filthy polluter's pacts. The Swedish government has good policies, but the public debate on the issue in Sweden is very limited. It is up to us to change that!

onsdag, juli 27, 2005

Persson misses the party

The news wires are making headline news on the fact that Prime Minister Göran Persson won't attend the Social Democratic Youth (SSU) Congress August 1-5. If someone wasn't already convinced that Sweden is completely dead during the end of July when everyone's on vacation, the fact that this becomes headline news is the ultimate proof. (The Scandinavian climate is the main reason for this standstill - it's all about maximize the time out in the summer sun as the rest of the year is so dark and cold. But unfortunately for the people on vacation, summer is on halt right now.)

Göran Persson has been to the last SSU congresses. Or, to be honest, he has come, held a speech and then left again. If he would have stayed, he would have needed to discuss with the delegates on the issue on everyone's mind in SSU the last ten years - the hard and bitter faction fights. Fights that originally took shape during the days when all the social democratic project was questioned from inside during the early 1990's, and that exploded during the days of dramatic cutbacks and deregulations in the middle of the 1990's.

The party leadership chose to stay out of the faction fights. Or if you want to put it that way, they chose to let the right wing keep the control by not interfering. The result was that the fair deal to make the organisation use its resources on agitation, education and organisation instead of on internal fights never took place.

Until now. The scandals surrounding the chairman's funding of his "election campaign" to beat the left candidate and fake membership figures has forced the sides to come together for the organisation's survival. A "future commission" led by people who have united a split SSU before have come to conclusions on how to overbridge the conflicts and the proposed board seems to be elected unanimously by the congress.

Too bad for Göran Persson he's not going to the congress. Persson has taken courtesy visits on the splitted congresses of 1997, 1999, 2001 and 2003, but he's not going to the presumed unity congress 2005. Thereby he's not meeting young social democrats with hopes and visions for the future, even though I think he needs some inspiration to be able to fight the right wing this autumn.

I won't make Persson's mistake. I'm going to Linköping! Just need to work a bit first, but I'll be there Monday night. Can someone get me a ticket for the congress party on Thursday?

EU-högern nere för räkning

Jag har ägnat större delen av mina senaste två-tre år till att bekämpa EU-politiken. Jag är ganska stolt över resultatet - jag har varit med om att stoppa ett svenskt EMU-medlemskap och jag har lett kampanjen för att få in en EU-kritisk socialdemokrat i EU-parlamentet. Jag har varit med om att fälla EU-konstitutionen som kampanjare för en svensk folkomröstning och sedermera som anställd vid brittiska Centre for a Social Europe/no campaign.

Men nu får det vara nog! Jag är trött på EU. Det finns så mycket bättre man kan göra med sitt liv än att bekämpa en massa dumheter de hittar på i Bryssel. Till exempel att arbeta fram idéer till hur vi kan gå vidare genom välfärdsstaten mot socialismen.

EU-högern är nere för räkning nu. Det var rätt plågsamt för dem när fransmännen och holländarna - befolkningarna i två av EU:s grundarländer - röstade nej. Vi får väl se hur de klarar av att resa sig. Och det är klart att vi måste ha ögonen på dem och hindra framtida vansinnigheter. Men jag kommer i alla fall att ägna mycket mindre tid åt EU och mycket mer tid åt ideologi och arbetsmarknads- och välfärdspolitik framöver. Anfall är bästa försvar.

tisdag, juli 26, 2005

Through the Welfare State to Socialism

My Masters Essay (D-uppsats) in Economic History will be about the Swedish Pensions Reforms in the 1950s and in the 1990s. For this purpose, I am reading Timothy Tilton's book "The Political Theory of Swedish Social Democracy" with the subtitle "Through the Welfare State to Socialism". I chose to borrow this subtitle in the top of this blog, as I think it describes something very important with the Swedish development.

Ernst Wigforss described this in saying that "welfare is not socialism, but a necessary basis for a further move forward". He also said that "the one who has accepted a democratic principle of equality, can't later on simply restrict its use to certain areas of life".

This idea of a gradualist way towards socialism with the welfare state as its means took shape in Tage Erlander and Olof Palme's ideas on the "Strong Society" in the 1950s and 60s. A society that develops and becomes rich, is also a society where the citizens get higher expectations. The Strong Society was a response to "the discontent of higher expectations" (de växande förväntningarnas missnöje).

The clearest example of this strategy was the supplementary pensions - ATP - decided after a hard political battle in 1959. With this reform, white as well as blue collar workers got their social security guarateed through public systems. The cornerstone of the policy of Living Standard Security was laid, and reform after reform came during the 1960s and 70s that made the citizens rely more and more on the democratic welfare state for their social security. The importance of this strategy to move society towards socialism was stressed by Tage Erlander in his memoirs when he said that “You can’t draw a line between social policy and institutional change in society. There is no wall between reformism and socialism."

Even though much has changed the last decades, the fundamental idea of Swedish Social Democracy is still intact. I would say that Swedish citizens today are more Social Democrat than the Social Democrats, as people still believe in the values of the welfare state. Voters tend to award the parties that give the impression that they stand for the values of the welfare state.

I think that the big threat in the election in September 2006 is that voters will be bored of Social Democrats that seem to be out of ideas and convinced that the Conservatives won't do any dramatic changes in the welfare state.

The Swedish Conservatives don't simply do the "out-Social Democrat the Social Democrats"-thing and copy Tony Blair, they want to roll back the welfare state step by step. This will be said by the Social Democrats over and over again in the election campaign. But there is a possibility that voters won't be satisfied with that.

Voters might have higher expectations on the Social Democrats than simply to defent status quo. They might want us to restore full emplyment and to heal the wounds in the welfare state, and to continue forward towards equality.

Solidarity Forever

A classic labour movement song, just for inspiration. The melody is "John Browns body":

When the union's inspiration
through the workers' blood shall run,
There can be no power greater
anywhere beneath the sun;
Yet what force on earth is weaker
than the feeble strength of one,
For the union makes us strong.

Solidarity forever,
Solidarity forever,
Solidarity forever,
For the union makes us strong.

It is we who ploughed the prairies,
built the cities where they trade,
Dug the mines and built the workshops,
endless miles of railroad laid;
Now we stand outcast and starving
'mid the wonders we have made,
But the union makes us strong.

Solidarity forever...

They have taken untold millions
that they never toiled to earn,
But without our brain and muscle
not a single wheel can turn;
We can break their haughty power,
gain our freedom when we learn
That the union makes us strong.

Solidarity forever...

In our hands is placed a power
greater than their hoarded gold,
Greater than the might of atoms
magnified a thousandfold;
We can bring to birth a new world
from the ashes of the old,
For the union makes us strong.

Solidarity forever...

Welcome / Välkommen

At last it has happened - I have got myself a blog. Hopefully, I will update quite often and share my views with the web community on things like Swedish and international politics, popular culture, history and human relations. All from a democratic socialist perspective. Sometimes in English, sometimes in Swedish, to make everyone equally pissed off.

Till slut har det hänt - jag har en blogg! Jag skriver om svensk och internationell politik, populärkultur, histora och mänskliga relationer, och jag gör det från ett demokratiskt socialistiskt perspektiv. Ibland på svenska och ibland på engelska, så alla kan få chansen att bli irriterade.